Jag blev också ödmjukt nostalgisk och mindes vad som hände 1995, när ett femtiotal personer i åldern 17-25 år tillsammans byggde allaktivitetshuset ”Slakthuset” – med rivning, nya bygglösningar, murade väggar, annan målarfärg, scenkonstruktioner etc. Allt genomfördes utifrån de inblandades kreativitet och stora kunskap inom sitt ”yrke”. Det intressanta är att det hände för 15 år sedan! Vad har hänt sedan dess? Ledde det till något bestående resultat?

Den ”galna” energin och entusiasmen i ombyggandet och de heta mötena med bidragsgivare – framförallt kommunen – har under 15 år utvecklats till en omfattande, bred och kontinuerlig verksamhet, med stor uppskattning från både uppdragsgivare och besökare. Verksamheten är inne i en förvaltande fas, där det mesta ”tuffar och går” – till nytta och glädje för ca 1 500 besökare varje vecka, året runt. Personer i olika åldrar och med framförallt intresse för dans, musik och teater. Den ansvariga föreningen ”Ung Kraft”, har också under dessa år utvecklat och samordnat arrangörer av fritidsgårdsverksamhet. Utbudet har vidgats och gjorts tillgängligt för ett stort antal ungdomar i tonåren. I egen regi drivs verksamhet på ”Aktionskammaren”. Ung Kraft är också frekvent involverade i Nyköpings kulturliv – mest synligt som arrangörer av välbesökta festivaler, festdagar och konserter.

Åter till Bergatrollen. Stafetten går vidare, nya generationer ”positiva vildar” fortsätter envist att skapa ett bättre samhälle för folket och inom ett halvår har Nyköpings invånare fått ytterligare en spännande arena att tillsammans utöva verksamhet i  – utan onödiga gränser kring politik, intressen och åldrar. Så många får nytta och glädje av det några få entusiaster åstadkommer! Jag hoppas verkligen att ”Magasinet” vid Perioden får fullt hus – det är ni värda! Om 15 år får ni ta på er läsglasögon och bli varmt nostalgiska över det ni gjorde idag.

Energin från Bergatrollen, blir samtidigt ett värdefullt bränsle för den spännande visionsprocess som Föreningen Ung Kraft precis genomgår och som inom kort kommer att visualiseras – också till stor nytta för människors livskvalité. Det är skönt att leva i Nyköping – med så många entusiastiska ”galningar” som rör runt!

Sverige har sin storhetstid bakom sig och måste nu anpassa sig till hård global konkurrens, med fri rörlighet för arbetskraft, kapital, varor och tjänster. De som innehar stora kapital, flyttar förstås dessa till platser och förutsättningar i världen, där de ökar snabbast. Smart eller girigt, döm själva. Kanske båda? Åt detta finns inget att göra. Däremot kan vi hantera den svenska tillbakagången på olika sätt.

För tillfället drivs vi mot dessa svidande tider, genom att olikheterna gällande t ex kunskap, ekonomiska förutsättningar och livskvalité blir tydligare – ett nytt slags ”vi och dom-samhälle”, där de som lyckas vara aktiva, friska, tekniskt och socialt välorienterade, kommer att få ökade möjligheter och andra konstant kommer att halka efter. Det sedan länge förutsagda 80/20-samhället besannas. Samtidigt bedövas och tröstas vi av budskap som att ”tillväxten åter är positiv”, ”Sverige klarar sig bäst i Europa” och liknande. Hallå! Tala istället om att vi nådde toppen för tio år sedan och att det nu bär neråt i rikedom och välstånd. Vi tål sanningen! Det är helt OK att leva på 42 % av sin lön, som pensionär om 40 år! Eller?

Jag kan till stor del hålla med om att ambitiösa, ansvarstagande och kreativa medborgare måste erkännas sitt värde och belönas, det är helt OK. Men det blir problem att konsekvent prioritera detta, när samtidigt andra medborgare saknar bostad, inte är efterfrågade på arbetsmarknaden, inte får rimliga resurser att ta till sig kunskap i skolan eller inte får aktiv hjälp med sin psykiska ohälsa. Detta är bara några akuta exempel på behov som inte kan tillgodoses tillräckligt bra, utan att den ekonomiska politiken blir mer omtänksam. En redan välmående medborgare får nu ca 5 000 kr mer i plånboken på ett år, samtidigt som vi har ca 25 000 medborgare som behöver få varsin vårdplats för att kunna hantera sin psykiska ohälsa. En redan välmående medborgare får 50 % skatterabatt på köpta hemtjänster och ombyggnationer, samtidigt som vi – bara i Nyköping – har ett 100-tal medborgare som saknar tak över huvudet. Så kan vi inte ha det!

Mitt synsätt är att det alltid går att kombinera rimliga belöningar till människor med framgång, kompetens och hälsa, med att ge rimliga förutsättningar till livskvalité för människor med motsatsen. Det är ett aktivt val vi kan göra. Dags att slänga girigheten och förhoppningar om ”tillväxt” och ”högre materiell standard” i soptunnan och istället koncentrera våra vägval kring rimlig fördelning av Sveriges – trots tillbakagången – enorma möjligheter och tillgångar.

Jag sätter stort hopp till nätverket ”Steg 3” och initiativtagaren Anders Wijkman – där ligger sannolikt grunden till den enda möjliga framtiden. Och därefter fördelar vi de begränsade resurserna varsamt och generöst mellan ALLA medborgare.

Jag förstår inte förvåningen över det politiska resultatet – det var väntat! Alla inblandade har medverkat till beslut som exkluderat två generationer från trygghet, synlighet och god livskvalité i Sverige. Vi vet hur känslan av svek, kan få oss att se det mesta negativt, eller hur?

Först de som är födda 1940 eller tidigare, som starkt saknar ”sitt Sverige”. Ett land uppbyggt med gemensamma krafter till allas nytta och där allting succesivt förbättrades via politiska reformer. De känner sig oerhört vilsna i dagens system, där allt ska väljas individuellt, konkurrensutsättas, vinstoptimeras och effektiviseras och dessutom ska allt ske via internet. De kan inte ens få kompletta nyheter i Aktuellt kl 21, utan att läsa vidare på www.svt.se. Klart att de känner sig utanför. Pensionerna styrs av aktiebörsen, bankerna tar 50 kr/räkning, lokalbussen har inga kontanter, närbutiker tvingas lägga ner till förmån för stora köpcentra och de litar blint på rubriker om våld i samhället och vågar därför inte gå ut när det är mörkt. Vi måste förstå att alla dessa förändringar och upplevelser skapar utanförskap, otrygghet och frustration. Man kan lätt attraheras av personer som lovar att de ska ”återställa Sverige”.

Sedan våra unga medborgare mellan 18-25 år, som inte lyckats få en synlig roll i samhället. Trots att de gått 12 år i skola, kan läsa och skriva, tänker snabbt och rationellt, behärskar den nya tekniken och har massor av obrukad energi i kropp och själ, så behövs de inte! Så länge väletablerade personer hellre jobbar 120% för att få ihop pengar till dyra levnadsomkostnader, kommer inte tillräckligt många unga att få plats på arbetsmarknaden. De lyssnar då hellre på budskap om ”vems felet är”, istället för att se att det är de hittills mest giriga generationerna i hela historien – 50- och 60-talisterna, som står ivägen. Dessa grupper styr Sverige politiskt, placerar sina ”vänner” på betydelsefulla poster i näringslivet, som sedan rekryterar sina vänner till de arbetstillfällen som finns. Och alla dessa måste ha minst heltid och hög lön, för att ha ”råd att leva”. Unga människors utanförskap, otrygghet och frustration, beror på att de inte kommer förbi egoisterna.

ANSVAR har varit ett ledord i de politiska debatterna. Om våra politiker hade tagit ansvar från ord till handling, hade de

• garanterat en mjukare övergång till informationssamhället – t ex en bank som både kan betala ut och ta emot pengar utan avgifter och som finns med ett öppet närkontor, även om det är ”olönsamt”!
• garanterat en värdig pensionsnivå oavsett börsutveckling.
• informerat om att graden av våld i samhället är överdrivet – nästan alltid fokuserat till hem- och krogmiljö och att man därför sannolikt kan ta en promenad varje kväll, utan att bli nedslagen.
• hyllat dessa kämpar som byggt upp landet och fått dem att känna sig inkluderade i framtidens Sverige.
• sänkt ordinarie arbetstid till 80% och samtidigt nettolönen (genom skatteeffekter) till 90% – staten och den anställde delar på ”bördan“. Kostnaden för detta, tas tillbaka i form av uteblivna arbetsmarknadsåtgärder och ”RUT-avdrag”, då människor istället kan sköta hushållet på 20% själva och de som levererade hushållstjänsterna istället får jobb i ordinarie företag.
• på sikt sparat sociala kostnader, när vuxna orkar ta hand om unga familjemedlemmar på ett bättre sätt, genom mer ledig tid.
• rekryterat alla unga människor till de ”nya platserna” i arbetslivet, så de känner sig inkluderade!
• givit besked till 50- och 60-talisterna att vi måste inse att i stort sett hela världen lever billigare än vi och att vi måste sansa oss. 

När vi lyckats återskapa förtroendet hos dessa svikna generationer, kommer det inte att finnas plats för politiska krafter som vill återställa, exkludera eller bestraffa individer och rike – utan fokus kan läggas på trygghet, generositet och utveckling. Felen som begåtts under 10 år, handlar mer om girighet, dyr livsstil och individualism, än om misslyckad integrationspolitik.

Nu kan vi ohämmat delta i andra människors vardagsliv, omedelbart få veta viktiga politiska beslut, göra ett ”klipp” på diverse auktionstorg och distribuera goda och onda budskap till kända och okända mottagare dygnet runt. Grundidén och möjligheten är ju helt fantastisk, nästan svindlande och för svår att på riktigt ta till sig. Hur många av oss har egentligen förstått hela vidden av detta?

Under första halvan av 1900-talet, begränsades människors kunskaps- och erfarenhetsinhämtning till radion och de invånare som fysiskt levde i det lilla lantliga samhället. Andra halvan av decenniet fick hjälp av TVn som på olika sätt speglade ”världen” och samtidigt större samhällen, med fler människor att samtala med. Från 50-talet och framåt ökat erfarenhetsutbyte med individer från andra delar av världen, genom arbetskrafts- och flyktinginvandring i stor omfattning. Allt eftersom har flödet och utbudet av information, åsikter, traditioner och samlade erfarenheter ökat i stadig takt. För att under tidigt 2000-tal fullständigt explodera i en obegränsad och ocensurerad medial orkan. Säkert upplevs den mer som en ”bris”, när jag skriver en krönika om 5-10 år, men just nu på orkannivå!

Hur hanterar vi då all information? Förstås olika.

I de flesta fall, används denna unika möjlighet på ett klokt, fredligt och demokratiskt sätt. Viktigt att snabbt få veta att småföretagares karensdagar helt plötsligt blivit sju stycken! Gulligt att kunna följa en framgångsrik graviditet på någon ”mammablogg”, från samlag till förlossning! Trevligt att kunna titta in i grannens hela semester på Maldiverna, all details inclusive! Spännande att chatta med en eller flera möjliga kärlekspartners på någon av datingsighterna! Lönsamt att fler sociala nätverk kan ge nya kunder till företaget! Skönt att äntligen kunna säga hela sanningar till alla jävla politiker, dåliga lärare, fula människor och sina värsta ovänner – utan att behöva se dem i ögonen! Oouuups, var det sista särskilt klokt eller fredligt?

Den stora utmaningen i denna fantastiska möjlighet, är att vi själva måste klara av att ta ett etiskt, socialt och mänskligt ansvar för att INGEN, just INGEN, mänsklig och oskyddad individ, behöver råka illa ut. Vi måste alltid tänka till på hur mottagaren känner sig. Tekniken och fascinationen får inte ”trubba av” eller förblinda vår emotionella förmåga. Ingen individ ska ofrivilligt bli utlagd på ”världsmarknaden”, som snart finns i allas fickor, alltid. En ung människa smygfilmad i en gympadusch, en åklagare som gör sitt jobb för rättssamhället eller en fotbollsdomare – ska inte behöva få sina liv förstörda p g a ohämmad och känslolös medial exponering. Då hanterar vi den fantastiska möjligheten fel!

Om det sen är värt priset – i form av prylinköp, tidsåtgång, förlorad integritet eller risk för utanförskap – får vara upp till varje individ att avgöra. Men fantastiskt är det, oavsett.

Men du! Glöm inte att utveckla dig själv och ditt eget liv, medan du ägnar tid och energi åt att delta i alla andras.

Trevlig sommar!  // Anders Eriksson, Begåvia

Men samtidigt en vilseledande signal, som åter ger det svenska folket en förhoppning om att det kan bli bättre – bättre i form av ökad konsumtion. Fler jobb, mer pengar och fler prylar. Det är ju olyckligtvis konsumtionen som är drivkraften i den ekonomiska tillväxten – ett slags vulgärt frosseri, som tär på naturens resurser, men blåser upp siffror på papper som sedan basuneras ut som ”goda nyheter” och förbättringar. Ju mer vi konsumerar, ju bättre blir tillväxten.

En ”ekonomisk kris” leder ofta till många kloka funderingar och idéer över hur vi kan klara oss bra, även utan mycket pengar och materiellt överflöd. Som ett aktuellt exempel kan vi ta askmolnet, som gav oss insikten att vår bortskämda vana att kunna förflytta oss över världen på några timmar – exakt när vi vill – inte är att ta för given. Vi fick återigen minnas värdet av andra transportmedel och att det kanske inte alltid är helt nödvändigt med snabba och spontana förflyttningar. Livet går säkert vidare trots ett stort antal inställda arbetsmöten och solsemestrar. Ett annat exempel är ”earth hour”, där vi släcker våra lampor i en timme världen över – det känns som att vi fungerar fint även i det svaga skenet från ett stearinljus. Kan vi inte införa en sådan timme varje mörk kväll, eller släcka ner helt ödelagda men brutalt upplysta centrumområden på nattetid?

Nej, varför då? nu är ju den ekonomiska krisen över och då kan vi börja frossa igen – nästan SKA vi börja frossa igen, enligt beskeden från de folkvalda beslutsfattarna. För då får vi tillväxt och då kan allt bli bättre igen. Viktigt för dem att kunna leverera budskap om förbättringar så här i valtider.

Jag föreläste med Mathias Andersson från TV3s ”Lyxfällan” 29 april, där vi bl a pratade om svenska folkets skuldsättning och bekymmer att konsumera på lånade pengar. T ex är ca 45 000 personer under 25 år, redan kunder hos kronofogden p g a en eller flera obetalda mobiltelefonräkningar! De har köpt mobiltelefoni för några tusen kronor, hjälpt till att öka den ekonomiska tillväxten med motsvarande summa – men samtidigt skaffat sig ett stort problem för framtiden – redan i ung ålder. Hur länge ska vi blunda för detta?

Min idé är att vi lär oss tycka om ”fördröjd belöning”, d v s spara först och köpa sen, samtidigt som vi lär oss att det finns annat än prylkonsumtion som ger livskvalité. Ställ in skärpan och genomskåda alla beroendeframkallande reklamkampanjer – vi behöver inte allt som erbjuds! Resultatet av detta blir en stabil privat ekonomi, utan sömnförstörande skuldberg – men förstås också………. en utebliven ekonomisk tillväxt i Sverige!? Hur vi än vänder oss…..

Anders Eriksson, Begåvia

Visst finns det en stor tillfredsställelse i att alltid ta ansvar för sig själv, sina beslut och sina handlingar – att liksom gå igång på att aldrig drabbas av den s k ”nå´nannanismen”? Jag tycker det.

Det är därför jag känner mig bekymrad över hur det moderna svenska samhället har utvecklats gällande detta egna ansvar. Jag upplever att dagens medborgare allt oftare uttrycker att det är nå´n annans ansvar eller fel. Ibland är det ”den jävla kommunens ansvar”, ibland ”idiotpolitiker som tar fel beslut” eller ibland bara ”ren förbannad otur”, när något inte blir tillräckligt bra för egen del.

Hur mycket har man då själv aktivt påverkat?

I landet Sverige, före industrialismens uppbyggnad av rikedom och välfärdssystem, tog människan själv på sig ansvaret i större utsträckning – ansvaret för sin försörjning, ansvaret för sina barn och föräldrar, plikttrogenheten mot arbetsgivare och att följa samhällets lagar och regler. Det verkar nu som att alla förmåner vi förhandlat oss till under perioden 1930-1990, har orsakat en sämre vilja och förmåga att ta eget ansvar – kan det vara så? Föder välfärdssamhället hjälplösa och skrikande fågelungar?

Jag vill medverka till att vi åter minns vem som har ansvaret, trots att de flesta av oss är både välklädda, mätta i magen och har en uppvärmd bostad att leva i, samtidigt som vi har institutioner för skötsel och tillsyn av barn och gamla och ett bidragssystem som räddar oss i nödlägen. Det är ju ändå du och jag som har ansvaret för att allt detta ska fungera! Eller hur?

Vi måste omedelbart kurera oss från ”nå´nannanismen”, om vi vill klara av det brutala uppvaknande som väntar oss inom nästa generations uppväxttid – d v s de närmaste 15-20 åren. Skälet till detta är att Sverige redan på 1990-talet nådde vägs ände gällande tillväxt och välfärdsförbättringar och nu enbart går på ”konstgjord andning”. Våra ledande politiker, oavsett om de heter Reinfeldt eller Sahlin, har hittills inte haft modet att säga sanningen om detta. De har kanske också glömt sitt viktigaste ansvar? Att leverera opopulistisk fakta om framtiden – visa vägen!

Den svenska staten lägger nu, bit för bit, tillbaka ansvaret för arbete, försörjning, social trygghet, vårdval, skolval, medieval och energival på – just det – dig och mig! En tydlig urholkning i gemensamma välfärdssystem pågår varje dag. Numera konkurrensutsatta marknader som t ex tåg, energi, läkemedel och telekommunikation, gör att du och jag måste ta kloka beslut själva – välja aktivt och välja rätt! Pensionssystemet är ”börsbaserat”, d v s du får inte mer i pension än vad marknadens tillväxt tillåter. Återigen – du och jag måste ta egna beslut, välja aktivt och välja rätt!

Vi måste i allt större utsträckning försäkra oss själva mot diverse hot, när staten samtidigt tar bort dessa kollektiva skyddsmekanismer. Ta ansvar för oss själva fullt ut!

Jag tycker att denna utveckling är helt rimlig. Varför ska Sverige i all framtid kunna överkonsumera och överbeskydda i jämförelse med världen i övrigt? Vi kommer att klara vår utveckling galant – bara våra ledare tar ansvar för att förmedla sanningen nu och att vi själva lär oss att uppskatta förmånen att återigen få ta eget ansvar för våra liv. Det blir garanterat ”mer knapert i plånboken”, men fortfarande rimliga chanser till livskvalité!

Så tycker jag – vad tycker du?

Anders Eriksson, Begåvia